KONST︎︎︎
Akt V: Eter
2017 - 2022Scenen vi stiger upp på är Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden, ett drama kring hållbar stadsutveckling i fem akter
Eter omfamnar jorden, elden och luften i vattnets vågor
Scen I: Drama kring hållbar stadsutveckling i fem akter
Scen II: Power Walks
Scen III: Störande visioner
Scen IV: Källan och Three Sisters
Källan hos Under Tallarna. Foto: Andreas Bagge
Bland de klassiska elementen är eter det mest flyktiga, och i dagens samhälle ersätts det ofta med tidrymden. Men i grunden är eter det element som utgör ramverket för vår verklighet genom vilket vi upplever de andra elementen, tolkar dess samspel och hur vi i vår tur samverkar med dem. För Akt V: Eter har Holly Keasey därför utforskat de osynliga strukturer som utgör ramverket för samhällets nuvarande sätt att uppleva världen. Hon har fokuserat på företags sätt att använda estetiska praktiker som ett lobbyingverktyg för att påverka opinionen, och hur detta är så inbäddat i förståelsen av hållbar utveckling att det underminerar demokratiska processer som skulle kunna utforma samhällets möjliga framtider.
Vi har fått höra att miljöfrågan har det ojämförbara värdet att vara det första verkligen globala problem som människan ställts inför. Ett globalt problem, det vill säga ett problem som bara de som är organiserade på global nivå kan lösa. Och vi vet vilka de är. Det samma grupper som i nära ett århundrade har varit katastrofens förtrupper.
Den osynliga kommittén, Det stundande upproret (2009)
Men i stället för att kommentera kring dessa handlingar har Holly arbetat med att återta dessa estetiska praktiker och den potential som finns i dem för att förändra samhället. Hon har specifikt fokuserat på hur estetiska praktiker kan vara en källa till alternativa former för utveckling. En utveckling som inte utgår från ideologier om framsteg, utan som konstant pågår helt enkelt för att kreativa varelser med fantasi över tid bebor en plats. Med avsikten att framföra den typen av utveckling har Holly tagit sig an en samarbetspraktik för detta beställningsverk. Hon identifierar utrymmet mellan hennes praktik och andras som ett utrymme där det finns potential för båda praktikerna att hjälpa varandra att utvecklas, och att en sådan relationell produktion skulle kunna vara ett sätt att förstå hur mänskligheten kan utvecklas som en del av och med ekologin.
Scen I: Drama kring hållbar stadsutveckling i fem akter
Stella d’Ailly och Holly Keasey presenterar Konstnärliga avsmyckningar på Jordmarknaden 18 maj 2019.Foto: Katarina Lundgren
Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden: Drama kring hållbar stadsutveckling i fem akter︎︎︎ är ett curatoriellt samarbete mellan Mossutställningars konstnärliga ledare Stella d’Ailly och konstnären Holly Keasey. Både Holly och Stella ser curatering som en självständig kreativ praktik, ett ramverk som influerar och styr den lins genom vilken publiken möter ett konstverk. Utifrån denna osynliga makt att styra upplevelsen i det curaterade rummet har Stella och Holly ställt frågor om huruvida curatoriella praktiker innehar potentialen att skapa nya sätt att se världen, sätt som är ekologiska men också synliggör en del av de ramverk som redan finns och influerar en stor del av samhällets självbild.
Under Konstnärliga avsmyckningar av Norra Djurgårdsstaden bjuds konstnärer in för att skapa nya verk som tar sig an hållbar utveckling. Byggandet av Norra Djurgårdsstaden har vunnit internationella priser för sin innovativa hållbara stadsutveckling och har omskrivits som en global förebild av C40-nätverket. I relation till denna modellstad ger det curaterade programmet kritiska och korsbefruktande konstsvar på den hållbara utvecklingen i Norra Djurgårdsstaden och dess specifika modell för människans framtid, och föreslår samtidigt ett alternativ till dess globala modellbild.
Titeln “Konstnärliga avsmyckningar…” är en kommentar på konstnärens roll i stadsbyggnadsprojekt, där enprocentsregeln föreskriver att en andel av produktionskostnaden för offentliga byggnader ska gå till offentlig konst. När enprocentsregeln introducerades kallades dessa uppdrag “konstnärlig utsmyckning”, och reformen associerades med folkhemstanken och en målsättning att stödja demokratisk tillgång till konst. Konstnärliga avsmyckningar använder istället beställningsverk från konstnärer som tar steget in utvecklingsprocesser och klär av de nuvarande stadsutvecklingspraktikerna som genomsyrar samhället.
Det omfattande programmet tar formen av ett drama, där utveckling är scenen på vilken samhällets framtid spelas upp. Drama om hållbar stadsutveckling öppnar med ridåmotivet i den dialogbaserade visuella form som den grafiska designern Benedetta Crippa skapat. Där finns bland annat en mikrosida där dramastrukturen presenteras som en teateraffisch. Programmet följer en cirkulär resa genom akter som var och en influerats av tolkningar av de klassiska elementen – jord, eld, luft, vatten och eter – där varje akt inkluderar ett beställningsverk, en stadsvandringsmaraton och en utomhusmarknad för idéer. I omloppsbana runt programmet finns också en oberoende tidning, Stockholmstidningen, som agerar dramats rollista. Sammantaget leker dramaformatet med att illustrera, och samtidigt delta i, hur kulturella narrativ finns närvarande och påverkar vår upplevelse av världen, och därigenom hur vi tolkar och agerar i den. Men vilka är det som skapar samhällets nya kulturella narrativ?
Scen II: Invisible Waters
Foto: Jana Eriksson
Invisible Waters var en Power Walk som hölls den 14 augusti 2020 som en del av Vattenakten. Avsikten var att kartlägga komplexiteten i hälsofrågor, med fokus på den globala mathandeln och hur det sällan finns en helhetssyn på ekologisk hälsa.
Invisible Waters tog formen av en matvagn som dök upp på tre platser under dagens gång och serverade en platsanpassad meny med lunch, fika och middag. Varje rätt tog publiken genom en ätbar betraktelse över hälsa på en större skala, inklusive dess virtuella vattenfotavtryck och därigenom vattnets globala rörelse och resursbehov i relation till dagens hälsokost; individbaserad synd och skam som förstärks av marknadsföringsstrategier som lånar religionernas värderingsspråk; och det globaliserade sättet att ta sig an miljö och hälsa som kombinerar bistånd med krav på export av industriella produktionskvoter.
Scen III: Störande visioner
Störande visioner är en krönika som var med i Stockholmstidningens tredje nummer, Barnen, utgiven 14 oktober 2020. Med utgångspunkt i en reklamvideo för värtahamnen med bandet The Magnettes diskuterade den hur låttexterna och filmens slogans verkade gå på tvärs mot varandra, men också kunde tolkas som ärlighet med glimten i ögat. Med fokus på etymologin bakom ordet hållbarhet som den maximala belastningen innan negativa förändringar inträffar förflyttar Holly fokuset från en enda video till de krafter som bakom kulisserna styr hur hållbar utveckling kommuniceras och förstås av allmänheten. Artikeln ifrågasätter också hur sådana marknadsföringsstrategier riktas mot en målgrupp, i första hand yngre generationer, för att influera deras tankar kring vad framtiden kan komma bli och vilken livsstil de måste uppnå och upprätthålla för att få vara del av denna framtid.
Inflätad i den här dekonstruktionen av en reklamvideo och strukturerna bakom denna slags övertygande och därigenom våldsamma marknadsföringstaktik finns beskrivningen av en våg inlagd. En liten ledtråd om Hollys förståelse av sin konstnärliga roll i utvecklingen och hur det kan börja skapa en rörelse mot förändring.
“En våg är en störning i ett eller flera fält, som gör att fältets värden oscillerar om och om igen”.
Scen IV: Three sisters
Efter att länge ha forskat om historiska användningar av tankesmedjor för att styra politiska beslut har Holly Keasey samproducerat tre workshops för att performativt undersöka vad en alternativ form av utveckling kan vara, hur kan den förverkligas och hur kan den implementeras i planeringsprocesser. Dock syftar dessa workshops till att riktas bort från den produktiva och professionaliserade tankesättet hos think tanks och istället omfamna den sociala rollen av måltiden som en upprepande handling av möten som erfarenhetsmässigt kopplas till begreppen personlig, social och miljömässig hälsa.Källan
För den inledande workshopen samarbetade Holly med Yannick Porter och Robin Tidblom från det Järnabaserade odlingskollektivet Under Tallarna för att skapa en pedagogisk struktur för workshopen. Porter och Tidblom utformade strukturen medan Holly fungerade som en dialogisk kurator och gav stöd genom generativ kritik. Källan – en början, en startpunkt, en hyllning, en plats – var en workshop där koreograferade rörelser i kontakt med ekologin flödade mellan sensoriska upplevelser av den konkreta platsen men också genom tiden och från individen till det gemensamma. Deltagare från alla sektorer inblandade i utvecklingen i Järnas närhet delade en kollektiv process för att säkerställa att varje unik plats särskilda egenskaper och livskraft utgjorde grunden för all utveckling. En nyckeldel av workshopen var att samarbeta med andra i skapandet, och att identifiera roller för olika kreativa praktiker att ta sig an inom processen. Bland annat bjöds konstnären Gülbeden Kulbay in för att skapa dagens meny; Yannick var medvärd med trädgårdsmästaren Emilia Rekestad; Mindre workshops inom workshopen drevs av Ruben Wätte, Clara Bankefors och andra deltagare; poetisk dokumentation gjordes av poeten Helena Granström och fotografen Andreas Bagge; och illustrerade kartor ritades av Mirjam Nurminiemi.Road to Space
Den andra workshopen hölls på ön Stora Höggarn inuti en övergiven cistern för flygbränsle. Inspirerad av platsens varierade historia, inklusive ett förslag om framtiden för platsen som aldrig förverkligades och den övernaturliga akustiken som blev kvar när oljelagringen upphörde, samarbetade Holly med musikern Hara Alonso och den grafiska formgivaren Benedetta Crippa för att producera en unik middagsworkshop. Middagen riktade uppmärksamheten mot utvecklingen av rummet, inklusive hur det skapas genom utforskandet av sensoriska upplevelser i relation till andra.Crippas bidrag, som formgivare av Konstnärliga avsmyckningars visuella identitet, inklusive dramats draperimotiv, är en unik tjugo meter lång och tre meter bred ornamenterad duk. Den övergår från draperiet som skiljer en publik från artisterna på scenen till att bli en visuell samlingspunkt för en gemensam måltid. Som en referens till hjärtat, till musiken och det pågående miljardärsloppet för att kolonisera yttre rymden bär duken en dikt som bryter ned Jeff Bezos 'projektslogan för "Blue Origin":
”Vi är dedikerade till att bygga en väg till rymden så att våra barn kan bygga framtiden.”
Menyn för middagsworkshopen var ett sinnligt utforskande av olika former av utveckling genom skapandet av ljudlandskap i cisternen av deltagarna, och genom smak då den utpekade framtidsmaten – potatisen - bearbetades i olika grad för att skapa en samling rätter.
Gut feeling
Genom att röra sig bort från scenen, som motivet draperi ådrog sig, till bordduk, var samlingspunkten för den sista middagsworkshopen själva bordet och hölls på en gränsöverskridande plats i Värtahamnen, Norra Djurgårdsstaden. Omgiven av ett lager av rör som kommer att föra det metaboliserade avfallet från ännu inte födda generationer, bjöd denna middagsworkshop in de som arbetar med utvecklingsprocesser att överväga de infrastrukturer som producerar och underlättar att sätta samhällets riktning i rörelse. Bordet designades av arkitektkontoret Secretary och mätte 47 kvadratmeter - genomsnittsstorleken på lägenheter i Stockholm i framtiden - men inkluderade manipulationer av bordsskivan för att ändra hur middagsgästernas kroppar rörde sig i förhållande till det. Vid bordet presenterade musikern Hara Alonso en ljudinstallation - ett kall från framtida generationer - skapat med ljud som tagits från den tidigare workshopen på Stora Höggarn.Inledningsvis satt gästerna vid bordet upphöjt till haknivå och serverades en tarmaktiverande hypermaskulin smoothie i barnmatspåsar av drag-king Herman Winters. De flyttades sedan under bordet, där de serverades en prebiotisk benbuljong av mediet Ronnit Hasson som frågade platsens andar vilka framtidshopp de hade haft för platsen, innan de flyttades till den kistliknande delen där gästerna serverades en probiotisk vätska genom sportvätskebehållare som hängde över dem som IV-droppar. Slutligen stod gästerna på bordet med planeraren och teoretikern Alva Zalar för att dela tankar om hur en queering av hållbar utveckling kan se ut samtidigt som de serverades en sfärisk digestif som löser upp sig i munnen. De serverades sedan en tarmlugnande bit innehållande en liten mängd jord att suga på när de steg ner från scenen, lämnade bordet, platsen och återvände till nuet för att fundera över vad infrastrukturen för en utvecklande framtid skulle kunna bli.