Sophie Calle besöker Bill, Ulla, Knut och Lars-Åke
11 November - 3 December 2006
Lars-Åke Foto: Martina Hoogland-Ivanow
På inbjudan av Mossutställningar, att göra en utställning för ett äldreboende i Stockholm, valde Sophie Calle att visa ett av hennes tidiga verk ”Los Angeles”. Verket är ett slags portträtt av en stad och dess innevånares individuella trossystem.
Fyra boende i servicehuset Väduren anmälde sig frivilligt för att själva curera detta omfattande verk som skulle inrymmas i deras relativt små lägenheter. De boende presenterade deras tankar kring verket till publik, press och höll samtal i utställningen med inbjuden allmänhet. De boende och nyblivna curatorerna tog även en varsin agent för att göra en undersökning i det offentliga. Spionerna kom från en närliggande konstskola. Ullas agent hade i uppdrag att spionera på en av sköterskorna, en dag och en natt, både på Väduren och utanför arbetet. Knut skickade sin agent för att fråga förbipasserande vid Raul Wallenbergmonumentet i Stockholm vad det tyckte om det, då han själv avskydde det. Bill var speciellt förtjust modernistiska torg och ville att hans agent skulle undersöka rörelsemönstret hos de som använde torget. Lars-Åke skickade sin agent för att undersöka ett hunddagis, med fokus på hundarnas beteende som lämnades för att sedan hämtas senare av sina ägare. Allt detta material presenterades med bilder och text, och turnerade sedan till tre andra äldreboenden i Stockholm. Utställningen beställdes av Micasa Fastigheter med stöd av Stockholms stads kulturförvaltning.
Lars-Åke Textutdrag sammanställda av Karolina Pahlén
Jag tror inte på änglar. Någon sa till mig att då får jag svarta vingar. Men det spelar ingen roll, bara jag kan flyga. Jag tänker på en bok jag läst om Monte Casino, ett kloster som de allierade bombade under andra världskriget. En av personerna som beskrivs i boken, en präst, slutade att tro på gud under de händelserna. I Stockholm finns ju Hells Angels, men de är ju inte så hemskt populära bland de andra änglarna. Änglar har inte alls med religion att göra, inte i det här verket heller. Det handlar om hyggliga människor, vanliga människor som blir andras änglar. Först var personerna i konstverket bara foton men sen har de blivit människor - vanliga människor de också, inte änglar. Att det finns både texter och bilder gör verket intressant. Men konstverket hade varit fint utan text också, det hade gett större utrymme för fantasin. Hur nära man hade kommit verkligheten den vägen vet jag inte, fast det vet man kanske inte när texterna finns där heller. Det är svårt att se gränsen mellan det privata och konsten i Sophies hela arbete. Man undrar också vad som verkligen är sant. I hennes verk och böcker hittar man både sånt som är fakta och sånt som mer eller mindre uppenbart är fiktion. Även om främlingar ofta ingår i hennes verk är det hennes röst som hörs tydligast. Hon klär ju ofta ut sig också för att spela andra roller och för att inte bli upptäckt. Men i Venedig var det den blonda peruken som avslöjade henne, när hon följde efter en man under ett par dagar. Sophie Calle är en ovanlig människa, hon verkar väldigt charmig. Det vore roligt att träffa henne och berätta att jag beundrar hennes arbete.